moruggla

Sedan jag såg Linie 3 på TV första gången för drygt 30 år sedan- jag tror det var deras 1o-års jubileumsshow där de bl a gjorde en parodi på kända danska ”rockmamas” – har jag varit ett fan av dem alla tre, men kanske speciellt Thomas Eje.

Igår fick jag för första gången möjligheten att se och höra Thomas Eje live.

Konserten ägde rum på Galaksen i Værløse. Jag och min dotter åkte hemifrån vid 14-tiden och tog tåget till Köbenhamn, där vi bytte till S-tog. Redan vid 17 var vi framme – konserten började 19.30 så vi hade gott om tid. Men hellre det än att komma försent. Vi hann gå runt lite i byn, handlade på Netto (Ja, jag vet, men de små butikerna hade redan stängt och det var för mycket folk på Fakta och Kvickly) och gå på sightseeing runt Bymidten. Det är ju alltid roligt att se nya platser och kommer jag nånsin till Værløse igen vet jag ett par butiker jag gärna vill se närmare på.

Konserten var allt jag hoppats på och lite till. Musik och humor. Gammalt och nytt. (Jag har t ex aldrig förr sett någon spela piano och fagott – samtidigt)
Och aldrig hade jag väl trott att jag skulle få höra Thomas Eje sjunga båda mina favoriter från tecknade filmer. Dels ”Havet er skønt” från Disneys Den lille havfrue

dels ”Quarks Rap” som jag upptäckte för något år sedan, den fastnade i min hjärna så totalt att jag sedan en tid har den som ringsignal i min privata mobil.

(När han sjöng den suckade min dotter bredvid mig. Hon verkar ha tröttnat lite på att höra den, jag förstår inte varför).

Thomas Eje är, förutom musiker och entertainer med den rätta danska humorn (den som jag själv har och som jag upplever att många svenskar har lite svårt för) också en duktig parodiker. Vi fick bl a se den i Sverige inte så kände danske skådespelaren Oswald Helmuth och sångaren Peter Belli samt den kanske något mer kände pianisten och underhållaren Victor Borge.

Vi fick höra Nat King Cole med Unforgettable, i ”duett” med Kalle Anka. Vi fick höra Czardas, med bara händerna som blåsinstrument. Vi fick höra Duelling Banjos. Vi fick höra Frank Sinatra

(Inom parentes sagt – den har jag som ringsignal på min jobbmobil)

Och vi fick – förstås – höra Gary Moore.

Hade jag inte fått höra den hade jag blivit besviken! Nu kunde jag istället börja hemresan på bästa humör, med musiken fortfarande ringande i öronen (via spellistan i min mobil 🙂 ).
Det tog lika lång tid att åka hem. Vi var hemma kl 1. 11 timmar hemifrån, 2½ timme konsert. Det var det värt!

Och nu ser jag fram emot att få se hela Linie 3 i Ringsted den 29 oktober! Min dotter hinner väl inte lära sig mer danska på en månad men de KAN sjunga på svenska, som här:

Fast det tror jag inte de gör i sin nya show. Jag får nog agera översättare igen. Men det gör jag så gärna!