Språket ligger mig varmt om hjärtat. Så varmt, faktiskt, att jag tenderar att agera språkpolis lite för ofta. I vissa fall – beroende på omständigheterna – anser jag det vara befogat. I mitt arbete, t ex, där det är viktigt att det blir rätt. I andra fall, som på FB eller i ett hastigt nedskrivet meddelande, är jag mera vidsynt.
Det finns i synnerhet två vanligt förekommande fel som jag inte har överseende med. Det ena är när man inte kan använda ”de” och ”dem” rätt. ”Jag frågade de, men dem hade inga” t ex. Byt ut mot ”vi” och ”oss” så ser du felet. ”Hon frågade vi, men oss hade inga”. Hur låter det?
Varför inte helt enkelt använda ”dom” om man är osäker? Konsekvent, då förstås…
Det andra felet är när man inte kan skilja på ”var” och ”vart”. ”Vart hade du den sist?”. ”Var tog den vägen?”.
Det tycks dessutom sprida sig med blixtens hastighet…
Det finns en yrkesgrupp, förutom min, som jag inte accepterar några som helst fel hos, och det är journalister. Det är ju media som sprider språket och orden vidare. Ändå ser man ibland i artiklar att skribenten inte kan skilja på ”sett” och ”sätt”, ”ända” och ”enda” osv.
Det är inte bara störande. Det är skrämmande.
moruggla 
Håller fullständigt med dig. Jag stör mig på uttrycken ”denna veckan” som i ”denna veckan ska vi …” heter det inte ”den här veckan …” och att man inte ser skillnad på heller och hellre. Det är ytterligare en yrkeskategori som borde skärpa sig och det är de som utbildar.
Just det, hur kunde jag glömma dem, de viktigaste av alla – de som ska lägga grunden!